Under 2017 uppnådde Sverige sex av de åtta målen för materialåtervinning av förpackningar. Det visar siffror från Naturvårdsverket.Den förpackningstyp som återvanns i högst utsträckning var glasförpackningar. Hela 93 procent av de glasförpackningar som kom ut på marknaden under 2017 gick till återvinning. 82 procent av pappersförpackningarna och 84 procent av metallförpackningarna återvanns.

För PET-flaskor och aluminiumburkar är det fortfarande en bit kvar till målet på 90 procent återvunna förpackningar. Andelen återvunna PET-flaskor låg under 2017 på 84 procent, pantburkar på 81 procent. För PET-flaskorna innebär det en ökning från 82 procent jämfört med 2016. Andelen pantade burkar minskade däremot med 6 procent jämfört med föregående år.

Totalt återvanns 72 procent av alla förpackningar i Sverige. Det nuvarande målet för återvinning är 55 procent. Från och med januari 2020 höjs målen med upp till 20 procent, beroende på typ av förpackning.

SJ:s vd Crister Fritzon borde vara en lycklig man, för det går bra nu. Alla tåg är fulla, alla vagnar både dag och natt som går att uppbringa är ute i trafik och intresset för tågresande bara växer.

Men det räcker inte, politiker och resenärer knackar otåligt på dörren och vill ha mer. Det handlar om att på ett enkelt och smidigt sätt ta sig ut i Europa och då helst med nattåg. Det kan Crister Fritzon och SJ inte leverera. På ett seminarium i Almedalen försökte Christer Fritzon förklara varför.

Först är det historien:
– I Europa skapades tågsystem som var en del av det nationella försvaret, och då var det viktigt att man inte skulle kunna köra tåg och vagnar över gränserna. Nu vill vi det och då finns det massor av hinder som måste undanröjas.

Sedan är det framtiden:
– Idag har hela Europa fokus på snabbtåg, nattågslinjerna läggs ned och vagnarna skrotas. För oss blir det då en resursfråga. Vad ska vi välja bort om vi ska satsa på nya nattåg.

Svaret på den retoriska frågan var att SJ är måttligt intresserade. Siktet är inställt på en annan tidshorisont. År 2028 finns en bro mellan Danmark och Tyskland, tåg från Köpenhamn till Hamburg tar då drygt tre timmar, och då räcker inte ens Öresundsbron till.

Nu är det inte bara SJ som bestämmer, regeringen har gett Trafikverket 50 miljoner kronor, pekat med hela handen och sagt: ”Nattåg till Europa, fixa det”.

På Trafikverket är det planeringsdirektör Stefan Engdahl som fått det uppdraget. Hans beskrivning av läget var som ett eko av budskapet från SJ. Det är svårt på gränsen till omöjligt och det kommer att kosta pengar.
– Det är lätt att gnälla på oss, men vi kommer att presentera flera olika scenarier för regeringen med olika tids- och kostnadsramar. Det är en utmaning, järnvägen i Europa är inte kompatibel, det är olika vagnar, olika arbetsregler och olika räls i de länder där vi vill köra nattåg. Den mest optimistiska tidsplanen är att det finns nattågstrafik av det här slaget tidigast andra halvåret 2022. Även om man trampar gasen i botten så går det inte snabbare än så, sade Stefan Engdahl.

Vid det här laget sjönk humöret i den förväntansfulla åhörarskaran som vill åka natttåg. Jakob Dalunde, tidigare EU-parlamentariker gjorde sitt för att tända ett ljus i mörkret.
– Ansvaret för det här ligger på politiken som valt att inte satsa på tågtrafiken över gränserna och som inte vill bidra i de riskfyllda investeringar det handlar, sade  Jacob Dalunde och tog  vagnfrågan som ett exempel.
– Dagvagnar kan beställas och köras på de sträckor där de finns lönsam trafik. Nattåg är till för en specifik sträcka och om det inte blir en bra affär från början är risken för stor. Därför har vi till exempel föreslagit att en vagnpark för nattåg tas fram på EU-nivå och sedan får operatörerna hyra efter sina behov.

Medan politiker, myndigheter och tågoperatörer kämpar på med svårigheter där de ser få eller inga möjligheter får tågresenärer hålla till godo med det utbud som finns i dag och då kommer nästa problem. Krånglet och svårigheterna med att boka den långa resan. Här var Crister Fritzon lite mer tillmötesgående:
– För SJ är det jätteviktigt, vi måste lösa bokningsfrågan. Jag vet att det i augusti kommer en ny fristående plattform för internationell bokningar och vi kommer också ta tag i detta.

Preem tilldelas årets skampris nummer ett i Almedalen, Svenska Greenwashpriset. Utdelare är som vanligt Jordens Vänner som anser att Preems grönmålning består av att företaget planerar en utbyggnad av raffinaderiet i Lysekil samtidigt som företaget hävdar att deras “verksamhet bedrivs med utgångspunkt att bevara miljön för fratida generationer”. Utbyggnaden av Preemraff i Lysekil innebär att utsläppen därifrån fördubblas från 1,7 miljoner ton koldioxid till 3,4 miljoner.

Jordens Vänner är också kritiska till att Preem säger att deras tankstationer är “laddade med grön talloljediesel”.
– Det är aldrig roligt att få kritik. Men vi tar till oss kritiken och nu måste vi värdera varför vår kommunikation uppfattats på det här sättet. Samtidigt håller vi absolut inte med om att vi bedriver greenwash. Vi är ett seriöst och transparent företag som menar allvar med att leda omvandlingen mot ett hållbar samhälle, säger Preems presschef Ludwig Kollberg till Aktuell Hållbarhet.

Motiveringen till årets Greenwashpris är tydligt kopplat till planerna vid raffinaderiet i Lysekil som, om de genomförs, gör Preem till Sveriges största punktutsläppskälla.
– Vi är medvetna om den mediebild som omgärdat Preem den senaste tiden. Därför kom priset inte som någon egentlig överraskning. Det var också därför vi var med här i Almedalen och tog debatten, säger Ludwig Kollberg.

Preem utsågs så sent som i april i år till branschens mest hållbara varumärke av konsumentundersökningen Sustainable Brand Index där kunder får värdera bolags hållbarhetsarbete.
– Att omdömena om oss varierar så mykcet beror främst på att vi är en aktör i en bransch som dominerats av fossila råvaror. Just nu sker en förändring, men uppfattningen om förändringstakten är olika.

Kunder som vill undvika gifter av hälsoskäl är den största konsumentgruppen bland dem som medvetet strävar mot någon form av hållbar konsumtion. Drygt en miljon svenskar anger det som skäl i en ny undersökning genomförd av Kairos Future. Därmed är hälsogruppen större än konsumenter som anger miljöskäl, vill ha färre prylar, klimataktivister eller konsumenter av nya tekniklösningar.
– När vi frågar generation Z om deras miljöengagemang är det oväntat få som lyfter det. Därmed finns det inte någon bred och djup Greta-effekt bland de unga, ännu. Samtidigt har de växt upp i en tid där hållbarhet har gjort stort avtryck och deras lägstanivå kan vara högre än tidigare generationers, säger Fredrik Torberger, framtidsstrateg på Kairos Future.

För att konsumtionen ska ställas om till mer hållbara mönster måste därför alla sex grupper som identifierats känna sig delaktiga. Det innebär olika budskap beroende på vem som är mottagare, enligt Fredrik Torberger.
– Det viktigaste för exempelvis företag att förstå är olika kunders drivkrafter och farhågor eftersom dessa varierar så mycket. Då hjälper det att få till en pågående dialog med konsumenterna och inte nöja sig med att gissa vad de vill.

Fredrik Torberger betonar även vikten av tydliga politiska signaler för att framtidens konsumtion ska bli mer hållbar.
– Efter individualismens genombrott på 80-talet vill unga nu i större utsträckning ha tydligare politisk styrning. Men när demokratin inte löser klimat- eller flyktingfrågan tappar de förtroende för politikerna. Samma sak kan väntas gälla konsumtionsfrågor. Vågar inte politiken röra konsumtionsfrågan, då kommer politiken upplevas lam och förlora konsumenternas förtroende.

Den frågan väcktes under ett seminarium i Almedalen där Gunvor Ericson, statssekreterare på miljö- och klimatdepartementet, pekade på att regeringen nu ser över både ett avdrag för att öka uthyrning av olika produkter och ett producentansvar för textilier.

De sex huvudsakliga konsumentgrupperna som driver hållbar konsumtion: 

Giftfria och hälsomedvetna – gör sig av med plasten i köket, räds kemikalierna och letar hälsosamma val.

Livsförenklarna – letar efter en enklare vardag med färre prylar och långsammare tempo. De ser också till att vårda sina relationer.

Trendiga kreatörer – handlar trendiga och ekologiska prylar med en schyst story, gärna från en liten unik tillverkare.

Teknikoptimisterna – ny teknik räddar planeten! De kör elfordon, har solceller och gärna en 3D-printer.

Medvetna familjen – hela familjen kämpar tillsammans, viktigt att barnen uppfostras till kamp för klimatet.

Unga aktivisterna – vaknar till klimatkamp och äcklas över vuxna som inte tar ansvar för kommande generationer.

Källa: Kairos Future

Omställning kommer med nödvändighet att behöva omfatta alla sektorer, men det är tre sektorer som ska stå för den stora minskningen: energi, industri och transport. Även med Sveriges goda utgångsläge med en i princip koldioxidfri energisektor är detta en utmaning då behovet av ytterligare kraftproduktion för att dels ersätta befintlig kapacitet av åldersskäl, dels möjliggöra omställningen av de andra två sektorerna, är i storleksordningen 150 TWh. Det är lika mycket som Sverige idag använder totalt. Ska det vara möjligt behöver regelverk, styrmedel och lagstiftning harmoniseras mellan de olika sektorerna och dagens produktionskapacitet och elnät värnas – annars blir behovet av nyinvesteringar ännu större.

Enligt EU:s färdplan 2050 ska unionen vara koldioxidneutral om 30 år. Sverige har självklart som mål att vara den av denna omställning – och rent av vara en föregångare. För EU:s del handlar det om att energi, industrier och transporter, som vardera står för 30 procent av utsläppen, i praktiken måste bli CO2-fria till år 2050. Resterande utsläpp, från bland annat jordbruk, kommer att kompenseras av bland annat koldioxidlagring.

Sverige har en bra utgångspunkt då vår energisektor redan är nästan helt koldioxidfri med sin mix av kärnkraft, vattenkraft, och i ökande utsträckning, vindkraft. Men även om vi inte behöver ställa om själva kraftproduktionen för att bli koldioxidfria är energisektorn avgörande för att de två andra sektorerna ska kunna bli det. Såväl industri som transporter kräver enkelt uttryckt en massiv elektrifiering, både direkt och indirekt via vätgas.

För fossilfria transporter och industri behöver elanvändningen öka med uppskattningsvis 75 TWh årligen, från dagens 150 till 225 TWh. Lägger vi till detta att den kvarvarande kärnkraften kan komma att vara nedlagd i slutet av 2040-talet kan det alltså handla om att 150 TWh ny produktion som måste tillföras de närmaste 30 åren. Det innebär lika mycket ny produktion som all den el som produceras i Sverige idag. En förändring av energisystemets sammansättning innebär även att investeringarna i ny kraftproduktion behöver matchas av motsvarande investeringar i elnäten.

För Sveriges del talar vi i praktiken om 75-150 TWh ny vindkraft givet var teknikutvecklingen idag är. Det är en massiv utbyggnad. Till detta ska läggas att en stor del av denna el ska göra vätgas som kommer att behövas både som bränsle och som insatsvara i processer – men också för att öka flexibiliteten i systemet när vi får allt mer billig men volatil vindkraft: blåser det mycket så produceras vätgas, när det mojnar kan lagrad vätgas användas som bränsle.

För att lyckas med detta behöver vi lyfta blicken och erkänna att det är en stor utmaning och den handlar i mycket stor utsträckning om regelverk, styrmedel och lagstiftning. De måste helt enkelt harmoniseras mellan sektorerna för att styra mot ett gemensamt mål. För den uppgift vi som samhälle har framför oss är en samhällsbyggnadsutmaning av samma dignitet som en gång industrialiseringen var, när stambanorna byggdes, när Sverige elektrifierades eller varför inte bostadsprogrammen under efterkrigstiden.

Samtidigt så visar exempelvis den utbyggnad av kärnkraften som skedde under en femtonårsperiod under tidigt 70-tal att det är möjligt att bryta ett fossilberoende – då var det energisektorn, nu handlar det om industri och transporter. Det ställer delvis andra krav och det handlar inte bara om produktionsformerna utan även om exempelvis möjligheterna att frigöra och ta hand om flexibilitet i systemet.

Självklart klarar vi detta. Men vi måste enas om vad vi ska göra som samhälle, vilka de stora målen är och vad som är helt nödvändigt att göra för att lyckas.

Dels måste det vara möjligt att genomföra nyinvesteringarna – i nät, i produktion och i energilager. Dels måste vi säkerställa att det finns förutsättningar att underhålla befintliga elnät och driva vattenkraftverk och kraftvärmeanläggningar. Den teknikutveckling som gör att vi klarar miljömålen kommer inte av sig själv utan är också beroende av att en bibehållen industriell konkurrenskraft ses som ett angeläget politiskt mål och där finns det idag anledning till att vara bekymrad. Jag hoppas att vi som land väljer att lyckas med omställningen, men det förutsätter att vi prioriterar just det också. Politik är inte bara att vilja, det är också att välja.

Per Langer,
Sverigechef Fortum

Löften om konkret politik genomsyrade det första Almedalstalet för den nytillträdde partiledaren för Liberalerna, Nyamko Sabuni.
– Ett mål med mitt partiledarskap är att medverka till så mycket konkret handling att framtidsångest kan bytas till framtidstro, sa hon i inledningen av talet.

Liberalernas nya partiledare passade i talet också på att berätta om sin tid som hållbarhetschef.
– När jag lämnade politiken 2013 hade jag ingen aning om vad jag skulle syssla med. Hållbarhet hade utvecklats till en viktig fråga för näringslivet och samhället i stort. Med min politiska bakgrund kändes det naturligt att ta mig an en roll i ett företag med ansvar för dessa frågor. Det blev ÅF, teknikkonsulter med i dag 16 000 ingenjörer, där jag intog posten som hållbarhetschef och satt i koncernledningen.” 

Nyamko Sabuni erkänner vidare att tiden bland ingenjörerna på ÅF gjorde henne till något av en teknikoptimist.
– Det är sant att det var ingenjörer som uppfann förbränningsmotorn och mycket annat miljöskadligt. Den tidens samhälle efterfrågade sådant. I dag efterfrågas grön teknik. Och tro mig, ingenjörerna kan leverera det också. 

Liberalerna framöver behöver enligt Nyamko Sabuni framöver att fokusera på en pragmatisk klimatpolitik. Den politiken ska bland annat ligga i framkant när det gäller klimatsmarta transporter, cirkulär ekonomi och hållbara städer.
– Vi ska vara den politiska kraften som står för en tillväxtorienterad klimatpolitik utan särintresse. Det är så vi ser till att framtiden kommer till oss snabbare.

Ett exempel på den konkreta politik Nyamko Sabuni vill att Liberalerna ska representera anser hon vara den elektrifieringskommission som partiet presenterade på onsdagsmorgonen i Almedalen. Syftet med kommissionen är att skapa elvägar för tunga fordon.

I sitt tal påminde Nyamko Sabuni om att lastbilstrafiken i Sverige ensamt står för cirka 10 procent av landets koldioxidutsläpp. Hon sa också att den svenska fordonsindustrin bekräftat för henne att det skulle vara lönsamt att bygga elvägar i Sverige. Logiken är enligt Nyamko Sabuni att elvägar betalar sig själva eftersom el är så mycket billigare än fossila bränslen. Samtidigt konstaterar hon att staten behöver spela en roll när det handlar om att få stora systemlösningar på plats.
– Jag vill därför att en elektrifiefieringskommission tillsätts. Den ska ha stöd på högsta politiska nivå. Den ska fungera som samordnare mellan olika aktörer och den ska ta fram en konkret tidplan och handlingsplan för att elektrifiera de största och mest trafikintensiva svenska motorvägarna. 

Vid sidan av klimat- och hållbarhetsfrågorna höll sig Nyamko Sabuni i sitt Almedalstal mycket till integration och fri företagsamhet. Hon påminnde bland annat Socialdemokraterna om att regeringen gått med på språkkrav för svenskt medborgarskap i Januariöverenskommelsen. Hon tog också upp hedersförtryck och berättade om Liberalernas förslag om en nationell strategi mot våld mot barn. En strategi liknande den som alliansregeringen lanserade för att hindra våld mot kvinnor.
– Sverige är ett tolerant land. Men föräldrar som tror att de kan fortsätta med hederskultor också här ska få klart för sig: Övergrepp mot barn tillåter vi aldrig. 

Bodil Nordin, hållbarhetschef på Canon, berättar för Aktuell Hållbarhet att många offentliga kunder har som krav att Canon ska säkerställa att produkterna återanvänds när kunderna är färdiga med dem. Samtidigt kräver de att deras egna produkter ska vara fabriksnya.
– Kunderna vill själva inte ha återanvända produkter. Själva återanvändningen och det cirkulära tycks vara något som någon annan ska hantera senare. 

Bodil Nordin säger att hon inte tror att problemet beror på att kunderna inte vill eller inte är intresserade av att bidra till cirkulär ekonomi.
– Förmodligen bottnar det i att upphandlarna inte riktigt vet hur de ska göra. I dag måste en upphandlare kunna så väldigt mycket om så många produkter och då har de ofta med krav på fabriksnytt för att säkerställa att de får produkter med rätt funktionalitet. 

Problemet kan enligt Bodil Nordin lösas genom en ökad dialog mellan offentliga upphandlare och näringslivet. Ett annat sätt att lösa problemet skulle kunna vara att ge upphandlare mer utbildning.

Är det några skillnader mellan privata och offentliga upphandlare?
– Offentlig upphandling är väldigt strikt, det är en låda där lagen om offentlig upphandling ska följas. Med privat sektor har vi möjlighet till mer diskussion med kunden.

Canons återtillverkade skrivare består till cirka 80 procent av nedmonterade fungerande delar från gamla skrivare. Enligt Bodil Nordin har skrivarna exakt samma kvalitet och funktion som fabriksnya skrivare. Priset är dock lägre för dom återtillverkade skrivarna.