Rapporten som presenteras av organisationen Climate Transparency visar att 82 procent av energin i G20-länderna kommer från fossila bränslen. Enligt rapporten har ländernas subventioner till den fossila bränsleindustrin ökat med 50 procent under det senaste decenniet. Anledningen är att regeringarna vill hjälpa branschen att möta konkurrensen från allt billigare förnybara energikällor. Trots att världens 20 största ekonomier förbundit sig att reducera sina klimatutsläpp i enlighet med Parisavtalet ökade utsläppen i 15 av länderna under 2017.

I rapporten jämförs G20-ländernas klimatmål och handlingsplaner. Rapportförfattarna drar slutsatsen att endast Indien har en plan som gör att landet skulle klara den övre gränsen i Parisavtalet. Om Ryssland, Saudi Arabien och Turkiet fortsätter föra den klimatpolitik de för idag bidrar de till en temperaturhöjning på över 4 grader.

Det G20-land som sett den snabbaste övergången till förnybara energikällor är Storbritannien där användningen av fossila bränslen minskade med 7,7 procent mellan 2012 och 2015.

Kina, som har de största utsläppen från kol, stabiliserade sina klimatutsläpp för några år sedan genom att reducera beroendet av kol. Men under de senaste två åren har utsläppen från kolsektorn ökat igen. Brasilien och Argentina har lovat att stoppa avskogningen men än så länga har så inte skett.

Enligt rapporten måste G20-ländernas klimatutsläpp börja minska inom de två närmaste åren och halveras innan 2030 om temperaturökningen ska understiga 1,5 grader.

Läs rapporten här

Solceller är den snabbast växande energikällan i världen. Trots det saknar de flesta länder en plan för vad vi ska göra med solpaneler när de slutat fungera. I november 2016 varnade Japans miljöminister för att Japan kommer att producera 800 000 ton solavfall om året år 2040. Samma år uppskattade den globala organisationen International Renewable Energy Agency att det redan fanns 250 000 ton kasserade solpaneler runt om i världen, och att antalet skulle komma att växa till 78 miljoner ton år 2050.

Linda Kaneryd, handläggare på Energimyndigheten, berättar att det inte heller i Sverige finns någon plan för hur solpaneler ska återvinnas.
– Just nu har vi ingen plan för hantering av solelavfall. Vi har ett direktiv på EU-nivå, Weee-direktivet som hanterar elektroniskt avfall, dit räknas även solpaneler. Direktivet innebär att återförsäljare på den svenska marknaden måste teckna ett avtal med ett insamlingssystem som är godkänt av Naturvårdsverket. Ofta har insamlingssystemet kontakt med det kommunala avfallsbolaget. Men man återvinner inte solpaneler separat. Det man tar hand om är glaset och aluminiumramen. De sällsynta jordartsmetaller som finns i panelerna återvinns inte i dagsläget, säger hon till Aktuell Hållbarhet.

Även om solpaneler innehåller vissa värdefulla material, som silver och koppar, så är  det om små mängder jämfört med annan teknik, som till exempel mobiltelefoner. Att montera isär en solpanel för att utvinna metallen är komplicerat och olönsamt. Men solpanelerna kan också innehålla cancerogena ämnen som krom och kadmium. Det gör att det är viktigt att ta hand om avfallet, även om det saknas ekonomiska incitament.

– I Sverige har det hittills funnits så få solpaneler att det saknats behov av specifik återvinning för solavfall. Men Energimyndigheten följer utvecklingen och jag tror att vi kommer att få se anläggningar för återvinning av solpaneler i Sverige i framtiden. Det är viktigt att ta hand om panelerna på rätt sätt, inte minst ur hållbarhetssynpunkt, säger Linda Kaneryd.

Svenska bilköpare är ointresserade av att köpa begagnade laddbilar. Istället exporteras andrahandsmarknadens stora överskott. Förra året gick knappt 2 400 elbilar och laddhybrider utomlands, och i år ökar exporten med nästan 70 procent till 4 000 laddbilar. 3 300 laddhybrider och 700 elbilar.

När bilarna var nya lockade staten köparna med en supermiljöbilspremie. Högsta premien, 40 000 kr, fick elbilsköparna och de som köpte laddhybrider fick hälften, 20 000 kr. Så staten har betalat ut stöd på närmare 100 miljoner kr för de 4 000 exporterade laddbilarna.

De flesta begagnade laddbilar går till Norge. Den svenska kronan är billig och där premieras även den som köper och kör en begagnad laddbil. Det är alltså främst de norska laddbilsköparna som tjänar på att svenska statliga subventioner byggt upp ett överflöd av begagnade laddbilar.

Personligen är jag väldigt kluven till den här utvecklingen.

Å ena sidan är det alltid kul att våra kunder kan sälja leasade laddbilar i Norge till överpris, och själv ska jag snart byta ut min fem år gamla Volvo laddhybrid. Jag räknar med att få uppemot 100 000 kr mer om jag säljer bilen i Norge än i Sverige.

Å andra sidan riskerar den pågående mångmiljardsatsningen på nybilssubventioner och utbyggd laddinfrastruktur att bli ett stort fiasko. Och det gör mig riktigt orolig.

Det är nu tio år sedan var tredje ny bil gick på etanol. Etanolen var skattebefriad och etanolbilarna miljöklassade. Alla mackar skulle ha en E85-pump. Sprit i tanken var framtiden.

Vi vet hur det gick. Den sista etanolbilen är såld, försäljningen av E85 har kollapsat och i år går ytterligare 3 000 etanolbilar på export.

För att undvika en liknande utveckling för laddbilar är det hög tid att införa stimulanser även på andrahandsmarknaden. Idéerna är många. En del bättre än andra. Norge satsar på sådant som gratis parkering och frihet från trängselskatt. Och i Österrike får elbilister köra fortare på motorväg än andra bilförare.

Regeringskris eller inte, så måste riksdagen agera nu. Annars riskerar en kortslutning av elektrifieringen att bli den nya etanolbubblan. Och det tjänar ingen på, inte ens norrmännen.

Ronny Svensson, vd på Ynnor.

Organisationen Jordens Vänner har startat ett upprop för att få svenska EU-politiker att lyfta frågan om en internationell flygskatt när FN:s luftfartsorgan ICAO sammanträder i december.
– Det finns en gammal internationell överenskommelse, den så kallade Chicago-konventionen, som bland annat säger att man inte får beskatta flygbränsle. Det avtalet borde sägas upp om vi ska ha en chans att nå klimatmålen. Men det vill inte flygbranschen. Inom ICAO har man valt ett alternativ som kallas för Corsia-strategin. Strategin innebär att flygbolagen kan fortsätta öka sina utsläpp fram till 2021 och även efter det, så länge som de klimatkompenserar. Vi anser att Sverige och EU bör säga nej till den här strategin och istället lyfta frågan om en internationell flygskatt, säger Mattias Nilsson från Jordens Vänner till Aktuell Hållbarhet.

Om EU och Sverige beslutar att stödja strategin skulle de bidra till att länder hindras från att vidta de åtgärder som krävs för att leva upp till sina åtaganden i enlighet med Paris-avtalet menar Jordens Vänner.
– I Sverige har många politiker uttalat sig positivt om internationella skatter för flyget, då måste man ju också våga lyfta frågan och sätta press på flygbolagen. Vi har startat det här uppropet för att sätta press på politiker och EU-parlamentarikerna så att de inta accepterar Corsia-strategin, säger Mattias Nilsson.

De flesta människor förstår spontant innebörden i klimatpositiv – att det handlar om att hjälpa till att återställa klimatet. Det är också så de ledande aktörerna använder begreppet – att ta bort mer klimatgaser än hela värdekedjan släpper ut. H&M planerar bli klimatpositiva till 2040, Ikea till 2030 och Max visar vad vi gjort för att komma dit redan nu. Att vi är tre svenska företag som leder utvecklingen inom klimatpositiv globalt sett är en stor svensk möjlighet. Som ett litet land i utkanten av världskartan är det största vi kan göra i klimatfrågan att inspirera andra länder att göra mer. Vi välkomnar därför diskussionen om klimatpositiv som Hagainitiativet genom Nina Ekelund och Nils Westling lyfter i en debattartikel den 31 oktober.

Max följer den enda oberoende standarden i världen för kommunikation av arbetet med att bli klimatneutral, ISO 14021, men för att vara klimatpositiva binder vi 10 procent mer klimatgaser än vad klimatneutral kräver. ISO 14021 är en standard för miljöuttalanden och att använda den som ramverk för att kommunicera kring klimatpositiv ger stadga åt begreppet. I framtiden kanske det kommer en ISO-standard för klimatpositiv men till dess får vi använda de regelverk och överenskommelser som finns.

För att göra Max produkter klimatpositiva har vi arbetat i tre steg:

1. Analysera
Vi har kartlagt alla utsläpp av klimatgaser i värdekedjan enligt kraven i ISO 14021 och låtit EY tredjepartsgranska att vi räknat rätt. Analysen täcker allt från lantbrukarens jord till gästens bord, gästens resa till och från restaurang och mycket mer.
2. Minska
Med branschens överlägset bredaste utbud av gröna burgare med låg klimatpåverkan så minskade vi de totala utsläppen med 10 procent per intjänad krona år 2016 och med ytterligare 5 procent år 2017. Senast under 2022 ska varannan måltid hos oss vara fri från rött kött. Målet är att minska våra klimatutsläpp med 30 procent på sju år (från 2015 till 2022) och att behöva klimatkompensera så lite som möjligt.
3. Binda
Vi binder 110 procent av de totala utsläppen av klimatgaser i MAX värdekedja. Det gör vi genom att plantera träd i projektet Trees For Global Benefit i Uganda. Projektet har fått pris av FN, motverkar fattigdom och är certifierat av Plan-Vivo. Idag är trädplantering den enda certifierade och tredjepartsgranskade metoden för att binda koldioxid från atmosfären, så kallade negativa utsläpp. Genom att visa att det finns en efterfrågan på negativa utsläpp redan idag så bidrar vi till att stimulera marknaden så att nya metoder som biokol, kolinlagring i jordbruksmark, DAC och beccs kan utvecklas.
Det är inte alla som känner till att negativa utsläpp krävs för att hejda den globala uppvärmningen vid 1,5 grader. Men som tur är finns en stor potential hos naturen att lagra kol för att minska koldioxidhalten i atmosfären. ”Att plantera mer skog och att ha en tillväxande skog är det som är viktigt”, enligt Johan Kuylenstierna, adjungerad professor vid Stockholms universitet och vice ordförande för regeringens klimatpolitiska råd (Vetenskapsradion SR 181010). Max har planterat 1,8 miljoner träd i Afrika sedan 2008 och har därmed, precis som det globala klimatavtalet från Paris, den tvådelade strategin att både minska och binda.

Inom klimatområdet finns många begrepp som är tekniska och inte alltid lätta att förstå. Ett av de mest förvirrande är vad som menas med ”vårt klimatavtryck”. Vissa hävdar att i ”Vårt avtryck” ingår det som i Greenhouse Gas Protocol, den internationella standarden för att räkna på klimatutsläpp, kallas scope 1 (direkta utsläpp) och scope 2 (köpt energi) men inte scope 3 (som innehåller allt annat). Eftersom Max sedan 2008 har den mest heltäckande klimatanalysen i restaurangvärlden vet vi vad det betyder i siffror. För oss fångar scope 1 och 2 tillsammans endast 0,9 % av vår värdekedjas utsläpp för år 2017. Eller förklarat som ett räkneexempel. En 85 procents minskning av scope 1 och 2 för Max blir alltså 85 % av 0,9 % = 0,76 %. Det lät från början stort men blev väldigt litet när det sattes i perspektiv. Det är därför Max också räknar in scope 3 (som motsvarar 99,1 % av utsläppen) när vi pratar om Max klimatavtryck och klimatpositiv.

Slutsatsen är att det som gör att vi kan jämföra avtryck med varandra och att inte riskera att sila mygg och svälja kameler när det gäller att hitta effektiva åtgärder för att minska utsläppen är att räkna på avtrycket i hela värdekedjan. Hagainitiativet gör mycket gott inom klimatområdet men räknar själva endast på en mycket begränsad del av värdekedjan idag och det bidrar till förvirring kring vad som krävs för att klara av klimatfrågan.
Begreppet klimatneutral har över åren också använts på en mängd olika sätt som förvirrar. Från att omfatta hela värdekedjan till endast flygresor. Det finns idag en standard för klimatneutral (ISO 14021) men tyvärr har vi inte sett något företag som hänvisar till den trots att de kallar sig klimatneutrala.

Begreppet klimatpositiv är förvisso mer okänt men har stor förklaringspotential och goda möjligheter att få genomslag och väcka engagemang. Vi började diskutera klimatpositiv med ett 30-tal experter inom miljöfrågor för mer än ett år sedan, långt innan vi tog steget, och vi välkomnar en fortsatt diskussion kring vad begreppet innebär och hur det bäst ska användas. Begreppet slår igenom nu och det behöver inte falla i samma fälla av godtycklighet som ”vårt avtryck”, klimatneutral, klimatsmart och miljövänlig redan gjort. Nu är det dags att värna om vad en tydlig definition av klimatpositiv är så att begreppet inte riskerar att urvattnas. Det tänker vi på Max göra genom att:

1. Uppmana fler att använda samma definition av klimatpositiv (att ta bort mer klimatgaser än hela värdekedjan släpper ut) och be dem som inte använder den definitionen att byta till andra begrepp.
2. Sprida kunskapen om vad klimatpositiv är på ett sätt som gör det enklare för fler att bli klimatpositiva.
3. Aktivt bidra till att utveckla en framtida standard för klimatpositiv i samarbete med andra aktörer.
Det enda vettiga målet för mänskligheten är att minska halten av klimatgaser i atmosfären. För att komma dit behöver vi både minska utsläppen och suga ned koldioxid från atmosfären. Inte antingen eller. Både och. Därför är klimatpositiv det självklara målet för oss alla.

Curt Bergfors, grundare och arbetande styrelseordförande Max Burgers
Richard Bergfors, vd på Max Burgers
Christoffer Bergfors, Sverigechef och vice vd på Max Burgers
Kaj Török, Informations- och hållbarhetschef på Max Burgers

Klimatförändringen är en risk för det finansiella systemet. Den insikten har nu även landat hos den Europeiska Centralbanken och styrelseledamoten Benoît Cœuré som har sagt att klimatförändringen väntas leda till stora makroekonomiska konsekvenser.

Insikten om att klimatrisker kan påverka den finansiella stabiliteten är också en anledning till att Task Force on Climate-related Financial Disclosures, TCFD, riktlinjer för rapportering av klimatrisk nu sveper över världen.

När den brittiska centralbankschefen Mark Carney, på uppdrag av G20-länderna, för drygt tre år sedan handplockade ett expertteam för att utveckla TCFD-riktlinjerna var ambitionen att utveckla en ny global rapporteringsstandard. Syftet var att förbättra rapporteringen kring klimatrisker så att klimatfrågan på allvar ska kunna vägas in vid finansiella aktörers beslut om investering, utlåning och försäkring.

Det ställer i sin tur krav på att även icke-finansiella bolag levererar information om klimatrisker i sin årsredovisning. I breda drag handlar det om att presentera vem i bolaget som har ansvar för att hantera klimatrisker samt en analys av hur dessa risker kan komma att påverka affären. Dessutom ska bolaget presentera hur risker identifieras, mäts och hanteras.

I dag ser det ut som att Mark Carney har lyckats. Mer än 500 organisationer står bakom TCFD:s riktlinjer, däribland globala jättar som kapitalförvaltaren Blackrock, konsultfirman PwC och oljebolaget Shell. Dessutom är TCFD på väg att integreras i europeisk lagstiftning och de stora ramverken för hållbarhetsrapportering, exempelvis GRI, har redan börjat anpassa sig efter TCFD:s riktlinjer.

TCFD:s huvudbudskap är att bolagsledningar och styrelsegrupper ska ställa sig frågan hur klimatförändringen kan komma att påverka bolagets finansiella resultat.

För många bolag känns det nog långt bort att fysiska klimatrisker såsom stigande vattennivåer och extremare värmeböljor ska slå direkt mot bolagets resultat. Men TCFD riktar även fokus på de omställningsrisker som följer av ändrad lagstiftning och de nya marknadsförutsättningar som följer av klimatförändringen.

Sannolikt kommer omställningsriskerna slå snabbare och hårdare mot många industrier, än vad de fysisks klimatriskerna kommer göra. Danske Banks chef för hållbar finansiering, Samu Slotte, berättade i veckan att han tror att stora omställningar kommer ske redan innan 2030 under Parisavtalet vilket innebär att frågan är viktig även för banker att hantera i dag.

Samu Slotte förklarade detta pedagogiskt med de skärpta lagkrav för vägtransporter som är på gång: ”Många länder planer på att förbjuda försäljning av bensin och dieselbilar. Bland annat har Norge satt detta mål till år 2025, och den danska regeringen har föreslagit år 2030. Det är klart att den typen av politiska beslut måste tas med i en riskbedömning när en bank tar beslut om vem den lånar pengar till.”

Klimatförändringen är här och det är något vi behöver förhålla oss till. IPCC:s senaste rapport visar på magnituden av samhällsförändringar som är på gång; antingen genom abrupta fysiska klimatförändringar eller genom radikalt förändrade förutsättningar inom bland annat lagstiftning. Det här är för väldigt många företag nödvändigt att förhålla sig till oavsett om man tror på klimatförändringen eller ej.

Det har nu bankmän, försäkringsförmedlare och kapitalförvaltare börjat inse. Då är det också naturligt att frågan om klimatrisker lyfts upp på styrelse- och ledningsnivå i de företag som vill ha tillgång till kapital för att överleva den omställning som är på gång.

Tobias Persson
reporter, Aktuell Hållbarhet

Sverige håller på många sätt fanan högt i klimatsammanhang. Men vi behöver, liksom andra länder, göra mer för att hejda den globala uppvärmningen. Fokus måste ligga på att påskynda omställningen i Sverige. Dels för att de svenska utsläppen per person är höga, dels för att den teknik som arbetet på hemmaplan driver fram kommer att underlätta omställningen i andra länder.

Men Sverige behöver också göra mer för att påverka vad som sker i andra länder. Utvecklingen i de stora utsläppsländerna som USA, Kina och EU är avgörande för att den globala uppvärmningen ska hejdas. Men även där utsläppen växer kraftigt, som Indonesien, Indien och Sydafrika behöver utvecklingen slå in på en hållbar väg.

Sverige bidrar ekonomiskt till det internationella klimatarbetet på framför allt tre sätt idag:
1. Bistånd till Sidas samarbetsländer. Det handlar både om att minska utsläppen och om anpassning till ett varmare klimat. En ny FN-rapport som visar att klimatförändringen redan bidrar till att hungern i världen ökar understryker att stödet till anpassning behöver stärkas.
2. Stöd till internationella klimatfonder, t ex Gröna fonden.
3. Internationella klimatinsatser som Sverige kan räkna som ”egna” utsläppsminskningar (till 2020).

Utvecklingsbiståndet ska minska fattigdom och förtryck, och det bilaterala samarbetet är fokuserat på de minst utvecklade och mest utsatta länderna. Sveriges tidigare samarbetsländer som Indien och Sydafrika är sedan länge avvecklade, och inget av de nuvarande 35 samarbetsländerna tillhör gruppen med betydande och snabbt växande utsläpp.

Utifrån den kompetens som finns inom såväl näringsliv som myndigheter, och de goda relationer Sverige har i många länder, finns en potential att utveckla bilaterala samarbeten i flera av länderna där utsläppen växer snabbt idag. Det kan handla om hållbar stadsplanering, transportlösningar och andra stora investeringar som kan utformas på ett klimatsmart sätt, och i linje med ländernas egna nationella åtgärdsplaner. Men de finansiella stödverktygen för att få till stånd storskaliga bilaterala samarbeten med dessa länder är idag otillräckliga.

Svenska kyrkan föreslår att det införs en ny bilateral form av klimatstöd som ska katalysera utsläppsminskningar i länder med växande klimatutsläpp. Klimatstödets syfte bör vara att bidra till globala utsläppsminskningar. Det ska därför inte finansieras ur biståndsbudgeten eller rapporteras som sådant till OECD, men följa samma höga krav på öppenhet, miljöansvar och respekt för mänskliga rättigheter som gäller inom utvecklingssamarbetet. De utsläppsminskningar som uppnås ska inte, som de tidigare CDM-projekten, kunna räknas hem som ”svenska utsläppsminskningar”.

För många åtgärder, exempelvis energieffektiviseringar och investeringar i solkraft, behövs inte finansiella bidrag utan snarare olika former av lån och kreditgarantier. Exportkreditnämndens mandat och uppgift kan behöva utvecklas i det här sammanhanget. Även helt nya former av samarbeten behöver prövas, som gemensamma samarbetsavtal inom områden där det finns stor potential att minska utsläpp och där Sverige har stor kompetens.

Svenska kyrkan har länge uppmärksammat att klimatfrågan är akut och djupt orättvis. Dess konsekvenser drabbar i första hand människor som befinner sig i fattigdom och utsatthet, men som inte bidrar nämnvärt till de globala utsläppen. Där behövs svenskt bistånd för att lindra människors nöd. Sverige behöver vara ett föregångsland i omställningen, och kan därtill bidra ytterligare till att förebygga utsläpp i länder där de växer snabbt. På så vis kan Sverige bidra till global klimaträttvisa!

Erik Lysén, chef för Svenska kyrkans internationella arbete

Enligt rankningen är Göteborg en av världens mest progressiva städer när det kommer till att hantera klimat- och miljöfrågor. Faktorer som höjer Göteborg i rankningen är stadens regionala klimatmål om fossiloberoende år 2030 och det faktum att Göteborg var den första staden i världen som utfärdade gröna obligationer. Global Destination Sustainability Index 2018 anser också att Göteborg erbjuder dess besökare “internationellt erkända gröna lösningar i världsklass” och uppskattar att staden varje år delar ut Göteborgspriset för hållbar utveckling.
“Att Göteborg lyckas behålla topplaceringen för tredje året är en prestation som visar att staden och besöksnäringen tar hållbarhetsarbetet på allvar och utmanar andra städer att göra detsamma”, säger Camilla Nyman, vd för Göteborg & Co, i en kommentar på Göteborgs Stads hemsida.

Läs Global Destination Sustainability Index 2018